Framsida
Hem
Nyheter
Historia
1970-talet
1980-talet
1990-talet
2000-talet
Unghundsgalleri
Utst.minnen
Valpgalleri
Planerade kullar
Hundliv
Vallning
Simning
Historiska bilder
Satu som utst.domare
Mina tankar
Länkar
Galleri
Kontakta oss
Guestbook
Mina tankar

Rasen:

När man granskar dagens Old English Sheepdog så kommer först och främst fram tanken att rasen hade det bättre under de tidigare åren. Man skall komma ihåg att det först var en flock hundar som liknade varandra tillräckligt mycket för att man kunde börja kalla dom med en rasnamn. Dessa hundar var mönster till rasstandarden, inte tvärtom. Varenda förändring till rasstandarden som har gjorts för att få uppfödare lyckades framavla individer som liknade standarden, tyvärr var förändringar inte endast gjorda för att standarden skulle bli mer spesifik. Det var lättare att ändra rasstandarden, än att försöka avla fram hundar som påminde om den ursprungliga OES. Få av dagens OES:ar har de ursprungliga egenskaper som tillhörde rasen.

Rasen var och är fortfarande en vallande hund. Den är en mångsidig arbetande hund, som skall vara tillräckligt liten för att kunna driva en flock (både får och kor) och å andra sidan tillräckligt stor för att kunna vakta sin ägares gård och ägendom. Liksom alla andra raser som har samma ursprungliga arbetsuppgift är OES också av mellanstorlek. Rasen har dubbelpäls som håller hunden både varm och torr i ur och skur. En OES skall ha långa bakben som möjliggör snabba vändningar och hopp över fårryggar och staket under arbete.

Hälsan:

Tyvärr är rasen drabbad av många ärftliga sjukdomar:
ÖGON: katarakt, PRA, PHTV, PPM, entropium, CEA.
ÖRON: dubbel- eller ensidig dövhet, för mycket hårväxt i öronkanal.
SKELETT: HD och AD, artritis, spondylos.
HUD: SA, foder-,fuktighets-,och dammallergier.
INRE MEDICIN: cardiomyopati, hypo,-och hypertyreosi, v. Willebrand och autoimmuna sjukdomar som ger symptom liksom IMHA och AIHA, bara för att nämna några.

För att rasen skall leva vidare måste man ta flera steg bakåt. Det är synd att alla slags lydnads- och agilitytävlingar samt utställningar har fått så stor betydelse att man totalt har glömt en så här stor mängd olika sjukdomar som rasen har, trots att de borde vara grunden i all uppfödning.

Avel är en totalt fel term att använda i hunduppfödning. Avel betyder förändring, att man förändrar något redan varande. Nu är det ju inte det vi gör när vi föder upp hundar, utan man försöker värna om som har varit grunden till rasstandarden.

Hundutställningar:

Hundutställningar är en "farlig" hobby för att tävlandet kan dra en hundägare med sig så totalt att det börjar vara som en "sjukdom". Men när man ställer ut sin hund då och då kan man skaffa sig nya vänner och att tävla är inte det viktigaste när tillställningen blir ett socialt evenemang med människor som har samma intresse, hundarna! Själv är jag utställningsdomare och så pass naiv, att jag vill tänka, att folk vill ställa ut sina hundar för just mig för att få just min åsikt av sin hund. Jag dömer relativt sällan för att jag inte vill döma samma hundar flere gånger. Det är roligare att gå igenom hundar med ett par års mellanrum, och få se hur de har utvecklats. Med samma princip ställer jag ut mina egna hundar. Själv tänker jag mig att också andra domare vill se mina hundar då och då för att ta reda på hur de har utvecklats. På det här sättet får alla mera ut av utställandet och jag vill tro att det här var den ursprungliga meningen med hundutställningar.

Nuförtiden dömer i våra ringar alltför ofta någon utlänning, som inte kan vår ras. De "mäter" mängden av ögonpigment samt med rumpan i vädret "lyssnar" till hurdant ljud hundens päls ger, men de vill knappast se hundarna vid rörelse. Det är ju vallhundar det gäller. Ofta är det också så att en enorm päls är ett garanti för att vinna, och man glömmer bort att tikar har mindre päls än hanar p.g.a. deras hormonala förändringar. Ytterst få domare vill se hundarna röra sig flera gånger runt i ringen för att inte tala om att se hundarna visas med löst koppel. Oftast är vinnaren den som bär den bästa profilen stående (makes nice picture when standing, dikterar domaren).

Jag anser, att det-och-det-året poängräkningar är orsaker till att det inte längre är avspänd stämning i ringen. Man tar det hela alltför allvarligt. Jag har varit med så länge att jag väl kommer ihåg när utställningar var betydligt mindre, och det inte var så många utställningar årligen som nuförtiden. De flesta utställare kände varandra över rasgränserna och alla följde vad som hände i andra rasringar också. På det här sättet lärde man sig enormt mycket om hundar och när man lärde sig att titta på andra raser lärde man sig så småningom någonting om sin egen ras. Nuförtiden är det oftast så att om den egna hunden inte vinner så stannar man knappast till BIR och BIM för att inte att tala om att man skulle stanna kvar till finalerna.

I de flesta länder, även i Finland, är det alltför lätt att nå championat. Det finns alltför många utställningar årligen där man delar ut sertifikat. I de raser som är numerärt småa (OES) plockar några hundar upp alla titlar utan någon som helst konkurrens.

Pälsprepareringen har gått alltför långt. När den potentiala valpköparen besöker en utställning och ser hur man fixar en OES-päls inför ringen är det ingen överraskning att han slutligen väljer någon annan ras. Allt färre människor vill ha en storpälsad stor ras. Det är lättare att leva med en liten hund i dagens samhälle och somliga tror också fortfarande att blandraser är friskare än rashundar, vilket inte alls stämmer.

Man kräver så mycket päls på huvudet hos en OES att den inte kan se utan hår klips. Ändå finns det domare som inte accepterar detta. Alla andra långhåriga vallhundar kammas så att ögonen syns! Pälsen över rumpan skall vara minst 25 cm lång så att hunden liknar en jättestor nallebjörn, inte en vallhund. Det är synd.

Den dagliga vården:

Det är viktigt att göra klart för den blivande valpköparen att rasen varken är "en levande nallebjörn" eller "gullig panda". Denna hund skall genast visas sin plats i flocken (dvs. familjen). Hunden mår bättre när den vet sin plats i flocken, som är hans familj. Det är också bra att minnas att klimatet i norden är långt ifrån det bästa möjliga för en OES. Våren och hösten kan vara långa och leriga. Somrarna kan vara för heta för promenader och vintrarna är för kalla eller för varma med blötsnö som klumpar sig i pälsen så att man måste skölja hunden med varmvatten efter en promenad och sedan föntorka hunden. Sommarsolen kan man se hur dammet dansar i vardagrummet och sand bär den in i sin päls så mycket man bara orkar dammsuga.

Hur mycket man än pratar om rasens nackdelar innan valpköparen hämtar sin blivande familjemedlem blir det tyvärr oftast så, att valpköparen som har "förstått" allt, ändå inte klarar av pälsen, och hunden vid ett års ålder är färdig för nedklippning.

Hos oss badar vi de vita delarna minst varannan vecka och borstar igenom de gråa. Det krävs inte mera. De gamla hundarna håller vi nedklippta. När man äger flera OES:ar skall det bli tid över för något annat också än bara pälsvård. Om någon, efter att ha läst igenom allt detta, fortfarande vill ha en OES, kontakta oss gärna på vår hemsida.

- Satu Tanner